Det er mørkt og koldt nu, men også forbandet smukt. Det er noget Pär Lagerkvist kan finde ud af at beskrive, her sprødt oplæst med gammel mands stemme:
--
Lagerkvist, har også stået bag en glimrende lille historie, der hedder 'Far och Jag' fra 1924, der efter en lille ud- og hjemtur langs et banelegeme i skoven, slutter med ord, der prenter sig ind i det dybeste mørke af sjælen:
Men jeg skälvde i hela kroppen. Det var ju för mig, för min skull. Jag anade vad det betydde, det var den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för. Så skulla denne världen, detta livet bli för mig, inte som fars, där allting var tryggt och visst. Det var ingen riktig värld, inget riktigt liv. Det bara störtade sig brinnande in i allt mörkret, som inte hade något slut.
